Om ett träd faller i skogen

"Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss" skriver Johannes i första Johannesbrevet. Finns Gud om vi inte tror på honom? Eller finns han ändå? Styr han fast vi inte tänker på honom eller är han någon form av metafigur vars idé upphör att existera i den stund han slutar att finnas i våra medvetanden? Eller är han en omnipotent varelse som kan göra vad han vill med vår tillvaro närhelst det behagar honom?

Om ett träd faller i skogen, och ingen är där och hör det. Låter det då?

Lukas 17:21 säger "Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Hur mycket av Gud har vi inom oss, och hur mycket av Gud finns även om vi inte skulle finnas till?

Från stund till stund får jag känslan av att tron är det enda som finns. Att Gud bara finns genom tron, och att alla som inte tror därför inte lider av det. På ett plan ligger det mycket i det Johannes skriver, men om den kollektiva tron är det som skapar Guds existens så finns inget mer. Då spelar det ingen roll vad vi gör i livet, om vi låter köttet segra över anden eller vice versa. Är Gud endast kraften av vår tro, och inget mer?

Nej, Gud måste finnas helt särskiljt från det mänskliga livet på jorden, även om Guds kraft tillsammans med livet på jorden blir större ju starkare vår tro växer sig.

Därför firar vi jul

Det sägs ju att barn inte lär sig ironi förrän de nått en viss åldersmässig mognad. Visst kan en 11-åring peta bland broccolibitarna vid middagsbordet och uttrycka "oh ja, det var det godaste jag någonsin ätit", men överlag är det problematiskt att använda ironi när barn är inblandade.

Ironi är även beroende av kroppsspråk och röstläge: alltså är Internet ingen bra kanal att utöva ironi i. Det här hade kunnat vara ett enormt ironiskt inlägg om ingressen i den här artikeln, men jag är rädd för att budskapet inte hade nått fram.

Att vara kristen

Jag har nyligen läst ut C. S. Lewis bok "Att vara kristen". Mycket bra bok som förenklar många av de svåra frågorna inom kristendomen. Jag skulle vara mycket tacksam för förslag på andra böcker som tar upp samma ämnen.

Tomt i Filadelfias kollekt?

Jag letar efter en församling jag kan tänka mig att gå till. Jag surfar in på Citykyrkans hemsida där jag hittar lite information om ungdomsgrupper, musik och annat. Sedan besöker jag Filadelfiakyrkans hemsida där det första som möter besökarna är rubriken "Låt kyrkoavgiften gå till Filadelfia". Sedan följer info om de olika sätten jag kan betala in pengar till Filadelfiakyrkan.

Verkligen inte det bästa sättet att öka medlemsantalet i församlingen. Inte heller ett smidigt sätt att öka icke-troendes förståelse för kyrkan. Jag har varit på en gudstjänst i Filadelfiakyrkan. Jag tyckte inte om det, men jag vill ändå ge det en ny chans. Hemsidan fick mig att ångra mig.

Däremot skulle jag gärna ta emot tips om kyrkor i Sthlm som har en väl fungerande ungdomsgrupp modell 18+.

Det enda som betyder något

Hur vet vi att vi har rätt? Vi har haft uppenbarelser och sett tecken, men vad är det som säger att världens muslimer eller hinduer inte har det? På sitt håll. De ber till sina gudar, vi till Vår. Vi skulle försöka övertyga dem om att vi har sett Ljuset lika länge som de skulle försöka övertyga oss.

För allt vi vet kanske vi alla ber till samma Gud, och när domedagen är här kommer Gud kalla några av oss till sig och säga "ni har varit mig trofasta", och till de andra "jag har visat er i alla år att ni gjort fel, men ni har misslyckats att se det". Tecken som tecken, right?

Det är inte som ateism, som går ut på att förneka all annan tro; vi kan ändå se på andra religioner och säga att det finns en smula sanning i det, även om vi inte håller med om det till punkt och pricka.

Men jag tror att en viss skepsism är bra för tron; om man ifrågasätter vad man gör och fortsätter att komma fram till att det man gör är rätt, stärker det bara tron. Att vara kristen innebär inte att avstå från att läsa Dan Brown eller att inte vilja veta mer om agnostisism. Rädslan för att det man gör är fel får aldrig ta överhanden.

För i slutändan måste det bara handla om tro. Det är inget argument man vinner sympatier med, men det är det enda som är sant; att man väljer vad man tror. Eller så är det exakt det. Något man vinner sympatier med. En tro starkare än allt annat måste ju betyda något.

Jag tror inte på pengar förrän jag får dem

"Would you believe me if I said you don't need to wait for the answers before you step out in faith?"
- Hillsong United, Free

Paradoxalt. Delvis rätt, men är det bästa sättet att få folk att tänka om? Det är en vacker tanke, och kanske borde det också fungera så. Men många diskussioner jag haft med icke-troende har inte så mycket gått ut på att försöka överföra min tro på dem, utan snarare försöka förklara (och bevisa) att de inte alls har ett öppet sinne. Ett öppet hjärta.

C. S. Lewis jämför det med ett hus. Han skriver: "Om jag kan föra in någon i den farstun, har jag lyckats med allt jag försökte göra. Men det är inne i rummen, inte ute i farstun, som det väntar brasor, stolar och mat."

Så jag funderar på hur det borde gå till i kyrkan. Ska man locka in människor med något annat än (den för icke-troende ej existerande) tron? Eller ska man locka med kaffe, bullar, musik och gemenskap för att sedan hoppas att individen sänker garden, öppnar sitt hjärta och väljer rum? Vilket kommer till slut att hamna i blickfånget? Tron, eller bullbaket?

En del av mig letar efter en kyrka som har både och. Där söndagsgudstjänsterna är lugna, inåtriktade med tid för lugn bön och reflektion, men där man i veckorna rockar till sig, sjunger högljudd lovsång, jublar och spelar pingis. Kanske.

Men det är svårt att hitta ytterdörren till farstun. Jag klandrar inte ateister, agnostiker och icke-troende; varför tro på något du inte sett?

Å andra sidan; du lär inte få någon lön utbetalad om du inte tror på pengar förrän du får dem.

En nyfrälst tankar om ett kristet liv

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag ska med den här bloggen till. Det känns bara som ett naturligt steg. Jag har en annan blogg som jag också skriver i (om ett helt annat ämne), men Gud och kyrkan börjar ta upp en allt större del av mitt medvetande. Jag behöver en fristad där jag kan göra mig av med mina tankar och åsikter.

För tankar och åsikter har jag. Jag är 20+, nyfrälst, jag går inte till någon speciell kyrka utan prövar fältet. Jag ser saker jag tycker om, och saker jag inte tycker om i Stockholms och Sveriges kristna liv. Mycket handlar visserligen om tycke och smak, men av det lilla jag hunnit snappa upp kan det gott behövas en rejäl omrörning så inte allt somnar in. Och dessutom tror jag gott att det kan behövas ytterligare en som skriver om kyrkan med ena foten i någon sorts objektivitet. Någon som kan kritisera kyrkan, och försvara kyrkan.