Gud skrivs över allt - gärna i fetstil

Elin Liljero, redaktionschef för magasinet Cosmopolitan, sommarbloggar denna vecka hos Dagen. Grymt initiativ. Det kanske är en högst personlig åsikt, men jag kan tycka att det blir lite mycket "antingen - eller" i kyrkliga sammanhang. Antingen är man framgångsrik i den sekulära sfären - och så lever man för det, eller så ägnar man sitt liv åt Gud. Antingen - eller. Jag har svårt för det. Jag vill leva mitt liv till 200%. Jag ser inga problem i att leva i den sekulära sfären, men med Gud och kyrkan skrivet över hela mitt liv. Det är trots allt i mörkret ett ljus lyser starkast.

Men det jag egentligen vill säga är att det ska bli jättekul att läsa Elin Liljeros blogg under den här veckan, och se hur Gud tar plats i hennes liv och i hennes karriär i den delen av den världsliga sfären eftersom den är nära den delen jag är i.

Vi måste jobba med det som Gud givit oss. Jag är oerhört glad över att ha hittat en kyrka där man ser på livet på detta sätt. Att inte sätta Gud längst upp och sedan rangordna sitt liv efter det, utan att ha allt man vill ha i sitt liv, och sen skriva Gud rakt över allt det. Gärna i fetstil. Att vara redaktionschef på Cosmopolitan är till exempel ett ypperligt tillfälle att tjäna Gud, liksom att vara personlig assistent, läkare - eller copywriter på en reklambyrå.

Finns det fler sådana bloggar tar jag gärna emot tips.

Dröm stort - så stort att Gud måste vara med för att lyckas.

Det har varit en omvälvande period i mitt liv. Det är min ursäkt. Jag tittar på datumen för inläggen och ser att senast jag skrev var den 18:e januari. Och jag tänker "jag har ju haft en massa tankar, varför har jag inte lyckats få ner dem på pränt?" Det har varit mycket värdsligt på sistone. För min egen del. Jag vill inte säga att det inte varit något för den här bloggen, men om inte annat har det varit mindre relevant för den här bloggen.

MEN. Jag har snubblat över några intressanta händelser på sistone. Dessa verkar höra ihop.

Jag har ända sedan jag var liten (mindre, yngre) fått höra att jag inte borde ta allt så allvarligt. När jag idrottade, i skolan, musiken, you name it. Jag var alltid den som trodde att stora saker kunde hända, och som alltid blev irriterad på andra som inte delade min vision. Men häromdagen läste jag något som fick mig att lite bättre förstå varför just jag kommit närmare Gud.

Jag saxar från Lifechurch.tv: "Is our vision so big that we obviously can’t accomplish it without God?" och från Mark Batterson: "God is HUGE and our dreams are too small. One of our problems is that we stop dreaming and start imitating the people around us. We need dreams that are WAY beyond our ability to accomplish without God’s help."

Nu är det hela inte så konstigt längre. Varför ska jag INTE ta saker seriöst? Rudyard Kipling (du vet han som skrev Djungelboken) sa att man ska ta allt man älskar seriöst, utom sig själv. Då är det inte konstigt att ha stora drömmar. Och nu när jag har Gud i mitt liv är det inte konstigt om de bara blir större och större för var dag som går. Människor drömmer alldeles för litet redan som det är.

Ett exempel ur ett avsnitt av Sex And The City jag nyligen såg. Precis, Sex And The City på TV. I det avsnittet avhandlades ämnet romantik. Själv är jag en sucker för romantik och storslagna gester, så till den grad att många säkert blir skrämda (tur att min respektive klarar av det). Men man kan göra liknelser med annat i vårat samhälle. Vi dricker lättmjölk istället för vanlig mjölk, youghurtglass istället för mjukglass och vi föredrar komik framför romantik. Det är inte konstigt att vi inte vågar drömma stort när vi lever så. Och det är inte konstigt att vi inte tror på Gud när vi inte vågar drömma stort.

Hur får vi människor att våga drömma större och se vad Gud kan göra i deras liv?

Men sanningen tål att prövas

Eftersom jag har vuxit upp utan tro så vet jag hur det känns. Jag ser det som ett privilegium. Men ibland kommer den känslan tillbaka, om så bara för en kort stund. Jag känner att jag tror endast för att vill tro, för att jag säger åt mig själv att tro. Men att när allt kommer till kritan så är den enda tron jag har att Gud är ett påhittat fenomen som bara finns i våra hjärnor. Jag tvekar helt enkelt. Är det vanligt att tveka?

Det är möjligt att jag överdriver lite nu. Det handlar inte om perioder långa som år eller månader, utan om en kort sekund då mitt liv på något sätt återställs till att vara på samma sätt som jag vuxit upp med det - utan tro. Min omgivnings cyniska ställning till allt vad andlighet heter.

Men jag känner en styrka i att ha vuxit upp utan tro. Givetvis starkare nu än då, men starkare nu för att det var på ett annan sätt då. Jag har prövat olika saker, var och en som upplevts som sanning just då. Det enda jag kan säga till mig själv när dessa sekunder korsar min vardag är att mitt enda mål är att hitta sanningen. Och sanningen tål att prövas. Jag har byggt mig en lådbil, ibland önskar jag bara en nerförsbacke så jag slipper putta själv.