Om ett träd faller i skogen

"Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss" skriver Johannes i första Johannesbrevet. Finns Gud om vi inte tror på honom? Eller finns han ändå? Styr han fast vi inte tänker på honom eller är han någon form av metafigur vars idé upphör att existera i den stund han slutar att finnas i våra medvetanden? Eller är han en omnipotent varelse som kan göra vad han vill med vår tillvaro närhelst det behagar honom?

Om ett träd faller i skogen, och ingen är där och hör det. Låter det då?

Lukas 17:21 säger "Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Hur mycket av Gud har vi inom oss, och hur mycket av Gud finns även om vi inte skulle finnas till?

Från stund till stund får jag känslan av att tron är det enda som finns. Att Gud bara finns genom tron, och att alla som inte tror därför inte lider av det. På ett plan ligger det mycket i det Johannes skriver, men om den kollektiva tron är det som skapar Guds existens så finns inget mer. Då spelar det ingen roll vad vi gör i livet, om vi låter köttet segra över anden eller vice versa. Är Gud endast kraften av vår tro, och inget mer?

Nej, Gud måste finnas helt särskiljt från det mänskliga livet på jorden, även om Guds kraft tillsammans med livet på jorden blir större ju starkare vår tro växer sig.

Därför firar vi jul

Det sägs ju att barn inte lär sig ironi förrän de nått en viss åldersmässig mognad. Visst kan en 11-åring peta bland broccolibitarna vid middagsbordet och uttrycka "oh ja, det var det godaste jag någonsin ätit", men överlag är det problematiskt att använda ironi när barn är inblandade.

Ironi är även beroende av kroppsspråk och röstläge: alltså är Internet ingen bra kanal att utöva ironi i. Det här hade kunnat vara ett enormt ironiskt inlägg om ingressen i den här artikeln, men jag är rädd för att budskapet inte hade nått fram.