Men sanningen tål att prövas

Eftersom jag har vuxit upp utan tro så vet jag hur det känns. Jag ser det som ett privilegium. Men ibland kommer den känslan tillbaka, om så bara för en kort stund. Jag känner att jag tror endast för att vill tro, för att jag säger åt mig själv att tro. Men att när allt kommer till kritan så är den enda tron jag har att Gud är ett påhittat fenomen som bara finns i våra hjärnor. Jag tvekar helt enkelt. Är det vanligt att tveka?

Det är möjligt att jag överdriver lite nu. Det handlar inte om perioder långa som år eller månader, utan om en kort sekund då mitt liv på något sätt återställs till att vara på samma sätt som jag vuxit upp med det - utan tro. Min omgivnings cyniska ställning till allt vad andlighet heter.

Men jag känner en styrka i att ha vuxit upp utan tro. Givetvis starkare nu än då, men starkare nu för att det var på ett annan sätt då. Jag har prövat olika saker, var och en som upplevts som sanning just då. Det enda jag kan säga till mig själv när dessa sekunder korsar min vardag är att mitt enda mål är att hitta sanningen. Och sanningen tål att prövas. Jag har byggt mig en lådbil, ibland önskar jag bara en nerförsbacke så jag slipper putta själv.